Började hemma med att gå upp på morgonen vid 06,15 och dricka ett glas saft dom sista minuterna och ta dom tabletter som jag fick ta.. gick sedan in i sängen igen och la mig, trodde Andreas sov men han var nog lite på helspänn han också så han vaknade genast och började krama mig och säga lugnande ord.. vi låg där i sängen ett tag och bara försökte ta det lugnt fram tills jag tyckte det var dax för mig att ta min sterila dusch..
Den där duschen är ju bara för hemsk, så fort jag känner lukten av det så börjar paniken komma i hela kroppen och tårarna börjar rinna.. men de var bara att duscha och torka tårarna och ta på sig.. för nu var det dax att åka..
Tog mina lugnande, kollade en sista gång så jag hade med mig allt, gick rätt så samsat ut i bilen och vi åkte iväg.. först när vi tog hissen upp till operation så började jag gråta, men med Andreas tokighet lyckades han snabbt vända det till skratt.. min älskling <3
Väl inne på operation så anmälde jag mig, satte mig i väntrummet men där blev jag inte sittandes länge förren en sköterska kom och ropade upp mig..
Fick gå in i rummet där jag skulle byta om, hon förklarade vad jag skulle göra och att läkaren skulle komma och sen att dom opererade en nu sen skulle en in före och sen skulle dom hämta mig så jag fick lägga mig i en säng.. men då sa vi ifrån, dom hade ju lovat att jag skulle få komma in så snabbt som möjligt för att få lugnande, men så fort vi sa det så sa hon att hon skickar in läkaren så snabbt hon är klar med operationen hon gör nu, så skulle sköterskan hämta mig direkt sen och sätta kanyl och ge lugnande..
Medans sköterskan gick och skulle hämta nånting så bröt jag ihop totalt, riktig panik och jag hoppas inte det satt nån i väntrummet för jag hördes nog i långa vägar.. men Andreas lyckades lugna mig igen..
Bytte sedan om och läkaren kom rätt så snabbt därefter, sen kom sköterskan direkt och hämtade in mig och sa till Andreas att nu får du pause, neeeeeej informerar dom inte om nånting? Jag ska vara med så långt det bara går säger Andreas och visst det fick han göra..
In och få en säng (brits).. gråter titt som tätt, sköterskan undrar om det är kanylen jag är rädd när dom ska sätta, nej då.. de får ni göra hur mycket ni vill säger jag och hon sticker mig i handen och lyckas på första försöker, ovanligt, men dom är skickliga där nere :D
Fick genast en stor dos lugnande som inte hade jätte bra effekt men hon vågade inte ge mig mer då de finns risk med för mycket att man slutar andas och det vill man ju inte, men jag var relativt lugn och låg och pratade med Andreas, behövde sen gå på toa och det fixade jag helt själv, även om jag var proppad med lugnande..
Kommer ut från toa och dom säger åt mig att vända, nu skulle jag genast in på operationsrummet.. vaaa.. jag hann inte reagera.. Nu Andreas, nu får du ta pause sa dom och tog mig under varsin arm.. drog mig låss lite försiktigt, trodde dom jag bara skulle gå utan att ge min älskade en kram och en puss? nehe de kunde dom ju glömma, en snabb kram och en snabb puss sen bröt jag ihop och tvingades gå med in på rummet..
Väl inne på rummet så blev det ju ännu värre men fick snällt gå och lägga mig till rätta på operationsbordet.. jag viste ju att det måste göras och det fanns ingen återvändo.. sköterskorna var hur gulliga som helst, sa direkt att sån här panik är inte vanligt att vi ser, så fick lägga ut armen så sprutade dom in lugnande men jag fortsatte ha panik, vi pratade en del och hon försökte lugna mig, men det var i stort sätt omöjligt så innan dom ens kopplade upp mig på maskinerna så sa hon bara att här får vi ge mycket mer lugnande så det inte blir fel (hon menade nog så att jag inte får ännu mer negativ bild av sövning) så dom gav mig ännu mer lugnande och sen kopplade dom upp mig och satte elektroner och allt det, har inte så mycket minne av det men minns att dom satte masken för mitt ansikte och jag bara grät förtvivlat.. sen vet jag inte mer förrens jag vaknade..
Jag tackar verkligen personalen, för att det finns så gulliga människor, så glad att dom verkligen gav mig så himla mycket lugnande inne på rummet innan dom fortsatte med allt annat så jag nästan somnade av det.. TACK!
Paniken var väldigt stor, men jag klarade det.. jag sövdes helt ensam och ni ska veta hur stolt jag var efteråt, även mina nära är så stolta över mig.. Jag gjorde det :D
