Man blir nästan mörkrädd..
Fick precis hem brev från min husläkare eftersom jag vill förlänga min aktivitetsersättning som går ut i slutet på året.. när man läser vad han skriver så blir man ju nästan mörkrädd och förstår att jag faktiskt är väldigt sjuk och får gå igenom mycket! Är väl inte konstigt att jag som han skriver är utmattad både psykiskt och fysiskt..
Detta är vad jag har genomgått och då är det bara dom största sakerna som är med typ..
*Som barn höftbesvär
*Återkommande luftvägsinfektioner
*Allergier
*OP pseudotumör Cerebri med shunt 2005
*Reperation av shunt 2007
*Operera bort gallblåsan 2008
*Operation vänster fot 2008 resp 2012
*Borttagning av cellförändringar 2013
*Njurstensbesvär
*Reduktionsplastik 2ggr 2010
*Operation i bukväggen till bukhålan för att undersöka inre organ 2010
*OP gastric bypass
*Kontakt med Psykolog (Panikångest)
Han skriver även att jag är en passient med snabb uttröttbarhet och infektionskänslighet, att jag regelbundet måste gå hos honom och hos neurologen.. att jag har omfattande mediciner som också kan påpverka min eneri och trötthet och mitt mentala tillstånd.. att jag har kronisk huvudvärk, astma, anpassningsstörning (?)
Att jag i stort sett hela mitt vuxna liv har varit sjuklig, operrerat såväl hjärna, buk som andra kroppsdelar, att jag ofta får infektioner och att jag har koncentrationssvårigheter vid fysisk och psykisk stress, att jag ibland lätt kan bli nedstämd av alla mina sjukdomar.
Han skriver också att jag trots allt har klarat alla mina sjukdomar och operationer tämligen väl, men igen att jag äter mycket medeciner efter det..
Att mina begränsningar finns oavsett typ av arbete, det spelar alltså ingen roll vad jag arbetar med så klarar jag det inte..
Ibland behöver man sånt här svart på vitt för att få upp ögonen och tänka efter, är det verkligen konstigt att jag är så utmattad som jag är, fast att jag inte gör så mycket?! Jag ska vara glad att jag orkar göra det jag orkar och inte bara ligger ihop deppad på en soffa och gråter!
Jag har ett fantastiskt liv, men sen att jag är sjuk och att det tar upp stor del av mitt liv, det är något jag fått lära mig att leva med och för mig är ju detta min vardag nu, därav kanske det inte märks lika väl på mig nu som för några år sedan då allt började.. för det är ju trotts allt sedan 2005 som allt detta har hållt på, det är ett par år..
Jag tror inte folk tänker på att jag är sjuk, hur jag egentligen mår varje dag, för dom flesta vet detta och har även ni anpassat er efter hur mitt liv ser ut.. sen tycker många att jag gör mycket saker varje dag och visst det gör jag och det kan låta så, men allt tar tid och jag mår därefter sen..
Dom som inte känner mig så väl kanske inte vet allt jag varit med om (om man inte är inne och läser här).. då kan jag tänka mig att jag uppfattas som vilken människa som helst, men kanske lite konstig eftersom jag ibland kan verka sur och bitter, vilja gå hem tidigt om man är iväg, jag kan även bli väldigt utmattad och ha svårt för ljudnivåer och det som jag kanske egentligen har tyckt varit roligt tidigare är idag en pina och jag orkar inte mer än en stund..
Jag kan gå i affären och se sur ut och kisar med ögonen, men egentligen är jag bara utmattad och väldigt trött, har huvudvärk eller mår illa, men ser man mig bara så tror jag att jag själv skulle tänka: "gud vad hon ser sur ut och går och blänger på alla" men det gör jag inte, jag mår bara inte bra!
Usch detta blev ju inget roligt inlägg.. men att skriva av sig är skönt och detta är stor terapi för mig och jag har därav valt att ha detta öppet så den som vill kan läsa om mig och mitt liv!
Nu kommer snart min underbara fästman hem och vi ska åka och slänga skit och därefter köra till ikea och köpa bord, efter det lär jag vara slut igen, men nu har jag fått vila en stund, så nu orkar jag hålla på en stund till, det är så man får göra när man är Therese ;)
