TucciT

Klockan är snart tolv och jag har äntligen tagit mig upp ur sängen, ut från det svarta rummet och fått på mig lite kläder till och med.. jag kan sitta upp, det går lite åt rätt håll, även om det gör fruktansvärt ont.. men nu är det iaf snart dax för nya tabletter..

 

Tycker det är väldigt varmt, förrut frös jag som bara den.. kanske är varmt iof för att jag legat under ett täcke i sängen i ett instängt rum utan frisk luft och ljus.. kan ju bero på de :P

 

Nee, får i sig lite dricka är viktigt..

Av den här förbannade huvudvärken.. suck..

 

Ligger i sängen och kan inte göra särskilt mycket, vaknade vid åtta och gick upp och gjorde gröt som jag faktiskt njöt av, tog mina tabletter och gick o la mig i hopp om att bli bättre.. somnade faktiskt och vaknade för en stund sen, med ännu värre huvudvärk!

 

Hoppas det ger med sig under dagen här nu.. ska inte göra nånting idag, inte lämna lägenheten.. det ända jag SKA göra är att fixa mat tills älsklingen kommer hem, vilket blir ungefär vid 20.00 ikväll igen :(

 

Jo förresten vid halv tre kommer en tjej och hämtar ett par jeans hon köpt av mig.. så öppna dörren SKA jag också göra ;) Tihi

 

Nehe, nu måste jag gå på toa, sen ska jag ta och lägga mig en stund till i hopp om att värken ger med sig lite..

 

Haft kul två dagar, nu får jag lida minst två dagar.. kräftskivan i fredags med massa ljudnivåer, liseberg hela dagen i lördags som slutade med att vi inte var hemma förens vid halv fyra..

 

Igår hade jag huvudvärk och var grymt trött.. idag har jag sjuk huvudvärk, kom upp ur sängen vid halv tio och har precis fått i mig frukost..

 

Ja, som sagt, har jag roligt så får jag räkna med minst lika länge och må piss.. illa men det är så verkligheten ser ut för mig..

 

Trött på det är jag..

Aaaaj, kan verkligen knappt gå på min fot, vad har hänt?! Troligen överansträngning.. visar väl egentligen på att foten inte är så pass bra skick som man vill tro.. SUCK!

 

Började igårkväll redan, var nästan tvungen att ha kryckorna igen.. hade hoppats på att de var bättre idag men inte mycket bättre inte.. lite bättre är det dock, så jag haltar mig fram iaf.. får bli att vila..

 

Hoppas jag kan åka till sjukgymnasten senare och träna iaf lite med de jag klarar av.. sen måste jag handla lite också så att jag kan laga lite mat till Andreas kommer hem ikväll!

 

Åhh jädrans fot, jag börjar tvivla mer och mer på att jag kommer tillbaka till jobbet nu den sista.. :( Fan fan fan..

Fick precis hem brev från min husläkare eftersom jag vill förlänga min aktivitetsersättning som går ut i slutet på året.. när man läser vad han skriver så blir man ju nästan mörkrädd och förstår att jag faktiskt är väldigt sjuk och får gå igenom mycket! Är väl inte konstigt att jag som han skriver är utmattad både psykiskt och fysiskt..

 

Detta är vad jag har genomgått och då är det bara dom största sakerna som är med typ..

 

*Som barn höftbesvär

*Återkommande luftvägsinfektioner

*Allergier

*OP pseudotumör Cerebri med shunt 2005

*Reperation av shunt 2007

*Operera bort gallblåsan 2008

*Operation vänster fot 2008 resp 2012

*Borttagning av cellförändringar 2013

*Njurstensbesvär

*Reduktionsplastik 2ggr 2010

*Operation i bukväggen till bukhålan för att undersöka inre organ 2010

*OP gastric bypass

*Kontakt med Psykolog (Panikångest)

 

Han skriver även att jag är en passient med snabb uttröttbarhet och infektionskänslighet, att jag regelbundet måste gå hos  honom och hos neurologen.. att jag har omfattande mediciner som också kan påpverka min eneri och trötthet och mitt mentala tillstånd.. att jag har kronisk huvudvärk, astma, anpassningsstörning (?)

 

Att jag i stort sett hela mitt vuxna liv har varit sjuklig, operrerat såväl hjärna, buk som andra kroppsdelar, att jag ofta får infektioner och att jag har koncentrationssvårigheter vid fysisk och psykisk stress, att jag ibland lätt kan bli nedstämd av alla mina sjukdomar.

 

Han skriver också att jag trots allt har klarat alla mina sjukdomar och operationer tämligen väl, men igen att jag äter mycket medeciner efter det..

 

Att mina begränsningar finns oavsett typ av arbete, det spelar alltså ingen roll vad jag arbetar med så klarar jag det inte..

 

 

 

 

 

Ibland behöver man sånt här svart på vitt för att få upp ögonen och tänka efter, är det verkligen konstigt att jag är så utmattad som jag är, fast att jag inte gör så mycket?! Jag ska vara glad att jag orkar göra det jag orkar och inte bara ligger ihop deppad på en soffa och gråter!

 

Jag har ett fantastiskt liv, men sen att jag är sjuk och att det tar upp stor del av mitt liv, det är något jag fått lära mig att leva med och för mig är ju detta min vardag nu, därav kanske det inte märks lika väl på mig nu som för några år sedan då allt började.. för det är ju trotts allt sedan 2005 som allt detta har hållt på, det är ett par år..

 

Jag tror inte folk tänker på att jag är sjuk, hur jag egentligen mår varje dag, för dom flesta vet detta och har även ni anpassat er efter hur mitt liv ser ut.. sen tycker många att jag gör mycket saker varje dag och visst det gör jag och det kan låta så, men allt tar tid och jag mår därefter sen..

 

Dom som inte känner mig så väl kanske inte vet allt jag varit med om (om man inte är inne och läser här).. då kan jag tänka mig att jag uppfattas som vilken människa som helst, men kanske lite konstig eftersom jag ibland kan verka sur och bitter, vilja gå hem tidigt om man är iväg, jag kan även bli väldigt utmattad och ha svårt för ljudnivåer och det som jag kanske egentligen har tyckt varit roligt tidigare är idag en pina och jag orkar inte mer än en stund..

 

Jag kan gå i affären och se sur ut och kisar med ögonen, men egentligen är jag bara utmattad och väldigt trött, har huvudvärk eller mår illa, men ser man mig bara så tror jag att jag själv skulle tänka: "gud vad hon ser sur ut och går och blänger på alla" men det gör jag inte, jag mår bara inte bra!

 

Usch detta blev ju inget roligt inlägg.. men att skriva av sig är skönt och detta är stor terapi för mig och jag har därav valt att ha detta öppet så den som vill kan läsa om mig och mitt liv!

 

Nu kommer snart min underbara fästman hem och vi ska åka och slänga skit och därefter köra till ikea och köpa bord, efter det lär jag vara slut igen, men nu har jag fått vila en stund, så nu orkar jag hålla på en stund till, det är så man får göra när man är Therese ;)

Varit hos doktorn nu på morgonen, gick förvånandsvärt fort mot vad det brukar göra där.. så jag fick komma in till läkaren snabbt iaf, skönt :)

 

Fick berätta mina besvär, och dom tog urinprov (vilket jag redan misstänkte så hade med mig det redan när jag kom och det snabbade ju på de hela lite också).. sen klämde han och kände på min mage och kom fram till att det är mest över gallan och i det området som gör ont.. även ner mot äggstockarna.. så det var bra att jag ska till gyn nästa månad och kolla cellförändringarna tyckte han..

 

Min galla är ju bortopererad men man kan ju ha fortsatt besvär och få grus och inflammationer i gallgångarna, vilket han misstänker att jag nu har.. så det blev antibiotika i fem dagar plus att jag fick kramp-lösande tabletter att ta när jag får ont.. så nu får vi verkligen hoppas att det hjälper, blir det värre så ska jag höra av mig igen..

 

Tyckte jag har känt igen smärtan och att det suttit mest över gallan, men tänkte inte på att det faktiskt var det som var problemet, så jag gick ju inte till läkaren i onödan iaf, dock hade jag kanske sluppit ett par av dessa veckor med magont om jag hade gått dit lite tidigare men men, det är som vanligt när det gäller mig.. jag är ju rätt envis när det gäller sjukdommar och att uppsöka läkare..

 

Nu hoppas jag att detta hjälper, så att jag slipper dessa kramper, för dom är inte roliga när dom väl kommer.. peppar peppar så kommer dom inte super ofta utan nån gång om dagen.. men vill ju absolut inte att det ska bli som när jag hade inflammation i själva gallan.. för det mina vänner, det är HEMSKT! Samtidigt är jag glad att han förtillfället inte misstänkte njursten så mycket..

 

Nackdel är ju att jag inte får träna, eller får och får, jag tar själv beslut på att avstå eftersom så fort man känner att man får ont i nån muskel eller led så ska man vila det området för det kan leda till muskelbristing och eftersom jag redan har smärta i foten och hälsenan så vågar jag ej chansa, så det får helt enkelt bli en vecka utan träning nu.. solen får jag ju inte heller vara i.. så det får väl bli en vecka att pyssla inomhus iaf..

 

Jag är inte förvånad att jag ska åka på sånt här, men är däremot förvånad över att han skrev ut pencillin mot det direkt eftersom han ej brukar göra det i första taget till mig, men har ju gått med detta ett tag nu iof.. aja, nu får vi hoppas på de bästa!

Sådär ja, då har jag precis kommit hem från ett besök hos min neurolog.. han tycker inte jag är någon rolig passient.. man får aldrig någon possetiv känsla när det handlar om mig säger han, han menar att det finns aldrig nåt bra svar på varför jag har mina problem med huvudet när jag kommer på återbesök.. suck.. hopplöst fall helt enkelt :(

 

Men vi bytte ut min tablett på kvällen mot värk/sömnsvårigheter mot en som har samma effekt men som inte gör att man går upp i vikt, som tydligen den andra ofta gör.. så det är ju possetivt.. plus att det nu kanske finns en lite orsak till varför jag går upp i vikt, nu för vi se om det hjälper mig lite mer..

 

Fick även en ny tablett mot huvudvärken som jag också ska ta precis innan jag lägger mig.. så nu ska jag ta både mina starka värktabletter och den "lugnande" och den nya värkmedecinen på kvällen.. mycket tabletter blir det tyvärr.. men nu får vi hoppas att detta har lite effakt iaf.. vi får väl se..

 

Annars så var allt som det skulle, dom vanliga neurolog-testerna (följa finger, pek på näsan ect) var precis som dom skulle.. inga problem alls.. likaså funkar shunten som den ska och den tyder Inte på något övertryck alls.. så som han sa, när jag fick denna sjukdom så tryckte det höga trycket "sönder" huvuvdet, dvs gjorde så jag fick kronisk smärta som inte vill stanna av, ungefär som en ond spiral som inte vill sluta snurra.. eller det passande exemplet han tog: "Det är som ett bowlingklot, när man väl har släppt greppet så kan man inte ångra hur man gjorde, för klotet fortsätter ändå att bara rulla".. haha jag blev lite full i skratt när han sa det.. han vet ju inte att jag bowlar :P

 

Blev inte mycket klokare av detta besöket, ändå så satt vi och pratade i 50 minuter :O Men men, som sagt inget klokare, känner mig bara ännu mer som en försökskanin som det inte finns nåt vidare hopp för..

Det gick snabbt, jag skickade papper genom internet igår att jag ville ha läkarintyg på hur länge han tror jag kommer vara sjukskriven nu när min sjukskrivning går ut.. eftersom jag ska på återbesök bara två dagar innan det går ut så tycker jag det är ganska så oskysst mot jobbet när dom lägger schema att dom inte vet om jag kommer eller inte.. skulle ta upp till 7 dagar innan läkaren hör av sig..

 

Men idag på morgonen redan så fick jag ett svar att jag är sjukskriven till den 10/6.. så nu är det iaf en månad till som det blev förlängt med.. sen så hoppas jag veeeerkligen att jag kan komma igång och jobba igen!! Det är ju inte klokt vilken tid detta tar att läka, visste att det skulle ta lång tid, men i juni har det gått SEX månader.. otroligt.. men men de får ta den tid det tar, bara det blir bra sen så..

 

Jag märker att jag inte går som jag ska, så jag måste tänka på det hela tiden nu så foten får träna sig, är nämligen så att när jag ska "upp på tårna" i ett steg så gör det väldigt ont och därför skippar jag att ta ut steget helt eller om jag är ute så häver jag mig mer på kryckorna när den rörelsen ska göras.. inte bra, men det bara blir så.. men nu när jag kommit på mig själv med detta så kan jag ju också träna mig på att ta ut hela steget när jag går..

 

Likaså så spänner jag hela foten när jag går, slappnar jag av så känner jag att jag trampar mycket mer rakt på den precis i den ställningen som foten vill och är operead till att göra.. men det gör ont och därför går jag och spänner foten inprencip hela tiden, för jag vill inte ha smärtan.. men.. jag får försöka tänka på det också..

 

Nu vill jag bli frisk, men känns skönt ändå att det blir en månads sjukskrivning till så jag verkligen kan träna mig på att använda foten som jag ska så den vänjer sig och smärtan avtar..

Nu är det snart hög tid att bege mig mot sjukhuset.. denna gången till kirurgmottagningen igen.. var där förra veckan också och lämnade 7 rör blod för prover som jag idag ska få reda på.. hoppas dom alla ser bra ut..

 

Ska på 5års kontroll efter min magoperation.. så får se vad dom har att säga, ska iof bara träffa en sköterska men ska ta upp detta med att jag går upp i vikt och kan äta mer.. vad det kan bero på.. det ska ju liksom inte gå om man inte äter super mycket och äter godis precis varje dag..hmmm.. sen får hon ta upp det med läkaren och se om det finns något att göra!

 

På förra återbesöket hade jag redan då gått upp lite, då ringde läkaren och ville ha det till att jag skulle äta sötsaker varje dag.. vilket jag inte gör och inte gjorde, men sedan dom var inne och kollade min magsäck via ny operation för att komma på varför jag spydde så mycket så hände de något, jag slutade spy lika ofta men har sedan dess bara gått uppåt..

 

INTE kul eller Ok efter en sån här operation!!!

Jag vaknade av att dom sa att operatonen var över, jag blev lättad över att jag hade vaknat, men det första jag sa var: okey, nu har ni väl ringt Andreas.. vi ska ringa honom direkt sa dom och det tog inte så lång tid förrens han satt vid min sida..

 

Jag var relativt pigg, sov ingentng på uppvaket.. ville gå på toa väldigt snabbt, vilket jag också gjorde och lyckades.. annars brukar jag ha lite problem på uppvaket med att inte tömma mig, så dom brukar få göra ultraljud och vara på gränsen till att tappa mig.. men som sagt, denna gången fixade jag det direkt..

 

Jag blödde inte mycket alls men började få ont, vilket dom nästan verkade förvånade om att jag hade men jag fick diclofenac som tyvärr inte hjälpte.. men de var ju ändå så att jag stod ut så jag ville inte tjata på dom.. dom kunde inte göra mycket mer än dom gjorde.. dock dom andra som låg där bad inte ens om panodil, så antar att man inte brukar ha ont?!

 

Tjejen som blev opererad Efter mig fick åka hem och jag tyckte att jag har ju varit på toa och allt, så jag borde väl också få åka hem.. men dom var osäkra, jag var så blek och hade ont så dom ville avvakta..

 

Fick gå på toa igen för att sen ta beslut om dom kunde släppa hem mig.. inne på toa blev jag svimfärdig och kom ut vit i ansiktet, började även må riktigt illa.. men har jag riktig mensvärk så kan jag bli illamående, vlket jag också sa till dom..

 

Sköterskorna disskuterade lite och kom sedan fram till att dom skulle hämta in mitt skåp med kläder så jag kunde byta om inne vid sängen, under tiden skulle Andreas hämta en rullstol som vi skulle låna till bilen, jag fick inte gå själv eftersom jag var så blek.. men eftersom Andreas var med så fick jag åka hem iaf.. 1½ timme efter tjejen som blev opererad efter mig så fick jag äntligen åka hem.. vilket var väldigt skönt..

 

Väl hemma så bäddade jag ner mig på soffan, var totalt slut och nu kunde jag verkligen koppla av så somnade och sov från och till hela kvällen, så tog väl igen min sömn jag inte passade på att ta på uppvaket.. blödde lite mer men inget märkvärdigt tyckte jag.. dock orkade jag nte vara uppe nånting, försökte sitta upp en stund men då började jag spy som bara den så det var bara att lägga sig igen..

 

Dagen efter så var jag fortfarande trött och tagen så sov mycket den dagen också.. två dagar efter (tror jag?) så började jag helt plötsligt blöda jätte mycket.. så i förgår fick jag åka till apoteket och köpa tabletter som gör att det blöder mindre, idag har det äntligen lugnat ner sig lite grann, men nätterna har varit rätt påfrestande att springa på toa minst 5 gånger på natt.. så är trött..

 

Men annars så mår jag OK nu efter.. detta är ju inget jämfört med alla andra operationer jag gjort.. det jobbiga är ju att jag blöder och ibland om de gått för länge mellan mina smärtstillande så får jag som små njurstensanfall som gör ont och hugger en stund men sen lugnar det sig igen!

 

Kan leva ungefär som innan operationen, så jag är mer än nöjd!

 

Nu ska vi bara vänta 3 veckor eller så på att dom ska skicka hem brev igen om dom fått bort alla förändringar eller ytterliggare behandlingar behövs.. lite nervöst såklart, med min otur så har dom väl inte fått bort allt.. MEN jag hoppas verkligen att allt är borta och detta kan vara ett avslutat kapitell sen, förrutom att jag får göra cellprover oftare än man gör i vanliga fall och dom ska göras på sjukhuset..

 

Jag är så glad att jag fick sova och att allt gått bra och varit så pass smärtfritt, sen att jag kanske har mer ont än vad man brukar ha.. det är ju inte precis så att det förvånade mig ;)

 

Otroligt glad att dom hittat detta i tid.. så alla ni.. SLARVA INTE med cellprovstagningar, man vet aldrig om man har några förändringar!

Började hemma med att gå upp på morgonen vid 06,15 och dricka ett glas saft dom sista minuterna och ta dom tabletter som jag fick ta.. gick sedan in i sängen igen och la mig, trodde Andreas sov men han var nog lite på helspänn han också så han vaknade genast och började krama mig och säga lugnande ord.. vi låg där i sängen ett tag och bara försökte ta det lugnt fram tills jag tyckte det var dax för mig att ta min sterila dusch..

 

Den där duschen är ju bara för hemsk, så fort jag känner lukten av det så börjar paniken komma i hela kroppen och tårarna börjar rinna.. men de var bara att duscha och torka tårarna och ta på sig.. för nu var det dax att åka..

 

Tog mina lugnande, kollade en sista gång så jag hade med mig allt, gick rätt så samsat ut i bilen och vi åkte iväg.. först när vi tog hissen upp till operation så började jag gråta, men med Andreas tokighet lyckades han snabbt vända det till skratt.. min älskling <3

 

Väl inne på operation så anmälde jag mig, satte mig i väntrummet men där blev jag inte sittandes länge förren en sköterska kom och ropade upp mig..

 

Fick gå in i rummet där jag skulle byta om, hon förklarade vad jag skulle göra och att läkaren skulle komma och sen att dom opererade en nu sen skulle en in före och sen skulle dom hämta mig så jag fick lägga mig i en säng.. men då sa vi ifrån, dom hade ju lovat att jag skulle få komma in så snabbt som möjligt för att få lugnande, men så fort vi sa det så sa hon att hon skickar in läkaren så snabbt hon är klar med operationen hon gör nu, så skulle sköterskan hämta mig direkt sen och sätta kanyl och ge lugnande..

 

Medans sköterskan gick och skulle hämta nånting så bröt jag ihop totalt, riktig panik och jag hoppas inte det satt nån i väntrummet för jag hördes nog i långa vägar.. men Andreas lyckades lugna mig igen..

 

Bytte sedan om och läkaren kom rätt så snabbt därefter, sen kom sköterskan direkt och hämtade in mig och sa till Andreas att nu får du pause, neeeeeej informerar dom inte om nånting? Jag ska vara med så långt det bara går säger Andreas och visst det fick han göra..

 

In och få en säng (brits).. gråter titt som tätt, sköterskan undrar om det är kanylen jag är rädd när dom ska sätta, nej då.. de får ni göra hur mycket ni vill säger jag och hon sticker mig i handen och lyckas på första försöker, ovanligt, men dom är skickliga där nere :D

 

Fick genast en stor dos lugnande som inte hade jätte bra effekt men hon vågade inte ge mig mer då de finns risk med för mycket att man slutar andas och det vill man ju inte, men jag var relativt lugn och låg och pratade med Andreas, behövde sen gå på toa och det fixade jag helt själv, även om jag var proppad med lugnande..

 

Kommer ut från toa och dom säger åt mig att vända, nu skulle jag genast in på operationsrummet.. vaaa.. jag hann inte reagera.. Nu Andreas, nu får du ta pause sa dom och tog mig under varsin arm.. drog mig låss lite försiktigt, trodde dom jag bara skulle gå utan att ge min älskade en kram och en puss? nehe de kunde dom ju glömma, en snabb kram och en snabb puss sen bröt jag ihop och tvingades gå med in på rummet..

 

Väl inne på rummet så blev det ju ännu värre men fick snällt gå och lägga mig till rätta på operationsbordet.. jag viste ju att det måste göras och det fanns ingen återvändo.. sköterskorna var hur gulliga som helst, sa direkt att sån här panik är inte vanligt att vi ser, så fick lägga ut armen så sprutade dom in lugnande men jag fortsatte ha panik, vi pratade en del och hon försökte lugna mig, men det var i stort sätt omöjligt så innan dom ens kopplade upp mig på maskinerna så sa hon bara att här får vi ge mycket mer lugnande så det inte blir fel (hon menade nog så att jag inte får ännu mer negativ bild av sövning) så dom gav mig ännu mer lugnande och sen kopplade dom upp mig och satte elektroner och allt det, har inte så mycket minne av det men minns att dom satte masken för mitt ansikte och jag bara grät förtvivlat.. sen vet jag inte mer förrens jag vaknade..

 

Jag tackar verkligen personalen, för att det finns så gulliga människor, så glad att dom verkligen gav mig så himla mycket lugnande inne på rummet innan dom fortsatte med allt annat så jag nästan somnade av det.. TACK!

 

Paniken var väldigt stor, men jag klarade det.. jag sövdes helt ensam och ni ska veta hur stolt jag var efteråt, även mina nära är så stolta över mig.. Jag gjorde det :D