Lite tankar och ord..
Hejsan..
I min blogg så är det egetnligen mest tankar som blir till ord.. iaf mycket av det.. idag blir det nog mycket tankar i mitt huvud känns det som..
Ibland så bara fastnar de massa saker och jag bara går o grubblar.. jag är en riktig grubblare tror jag.. inne och läser mkt på Melissas blogg, en mamma som förlorat sina två döttrar vid födseln.. det får en o tänka till en massa.. även hennes gästbloggare som skriver..
Livet är inte en självklar sak.. det har jag aldrig trott heller.. med tanke på alla mina problem, men jag lever iaf och borde vara lycklig för det iaf? Men är jag det? Är jag så lycklig för att jag har ett liv? Visst ibland är jag men ofta inte.. jag kan inte vara riktigt nöjd när jag inte har En smärtfri dag tex.. smärtan är en kamp som jag varje dag måste ta mig igenom, men jag har ett liv.. borde jag vara lycklig? Jag vill inte dö, men jag vill vra lycklig i mitt liv..
Döden finns så nära till hands.. man vet aldrig o man lever ett år till eller flera år till eller bara några timmar till, ingen vet och detta skrämmer mig lite grann.. mer och mer tänker jag på vänner och familj, tänk om nån skulle gå bort i tidig ålder? (inte för att de är kul när gammla heller går bort, men det är mer naturligt, som tex Gammelfarmor)..
Tänk bara på min kusin som gick bort i tidig ålder, vem hade rätt att ta hans liv från honom bara sådär en dag? Vem har rätt att ta ifrån mamma och pappa sina foster, barn vad man nu vill kalla det? Vem hade rätt att bara ta dom ifrån oss? Minns det så väl, när mamma berättade att jag skulle få ett litet syskon och jag fick en choklad kaka, jag var så glad..jag skulle ju bli storasyster som jag alltid velat, flera gånger tog någon ifrån mig mina småsyskon bara sådär liksom.. tur vi fick oss katter istället, men ändå.. vem har rätten?
Mycket tankar har det varit nu senaste tiden, börjar grubbla som fan när nåt händer eller när jag mår sämre, vilket jag gör nu.. även om jag inte vill visa det så mycket..
Jag vill hitta min kärlek, men tror inte att jag någonsin kommer göra det nästan, iaf så känns det inte så.. även om min kära gudmor säger att killar växer på träd och det bara gäller att plocka rätt.. jag har inte ens tyckt om att plocka äpplen på träd, kanske därför jag inte kan plocka ner rätt kille heller? :O
Jag vill blir frisk, men ibland tvivlar jag skarpt på om jag någonsin kommer bli det, allt ser så mörkt ut även på den froten..
Jag vill kunna jobba som en normal 24åring (snart).. tjäna pengar, kunna hitta på saker som man inte kan när man är typ pensinär med "dålig" inkomst..
Jag vill kunna bilda familj som alla mina vänner, inte altid vara den ensamma som alltid känner sig utanför, jag vill vara "en i gänget" om man säger så.. det är jag på sätt och vis, men det blir aldrig samma sakk när ALLA ens vänner har familjer och barn.. alla har uppnått min hgsta dröm, men kommer jag någonsin kunna uppnå de själv? Jag klandrar INTE mina vänner för deras familjer.. jag är väldigt lycklig för deras skull och tycker om dom alla.. men ibland känns det bara såhär, så är det bara och det är inget jag kan ro för, men är verkligen INTE något illa menat mot mina vänner..
Jag vill ha tillbaka min barndom och då vill jag vara frisk och inte behöva sitta i rullstol och hoppa på kyckor, utan jag vill ut och leka av mig med alla barn i mina egna åldrar.. vara ett lekfullt barn helt enkelt..
VEM hade rätten att ta ifrån mig allt detta och ge mig det liv jag idag lever? VEM ville mig nåt så ont i livet?
Men jag är iaf lycklig för att jag har en familj som är helt underbar (även om det kunde vart en störe familj), som alltid stöttar och finns där för mig, även om jag inte är den som öppnar upp mig och sitter och pratar om sånt här.. men dom kan iaf läsa här och dom stöttar mig utifrån det.. Har även underbara vänner som bryr sig om mig även om dom har familj och barn.. iaf vissa mer än andra..
Det var nog det jag hade att säga.. ursäkta att det blev lite långt.. var tvungen att bara skriva av mig lite så min tankar en en gång blev till små ord... tack för du orka läsa, nu ska jag göra mig iordning för att köra ut till mor o far där gudmor me familj är, så ska umgås lite med dom innan jag börjar jobba igen vid halv fyra..
I min blogg så är det egetnligen mest tankar som blir till ord.. iaf mycket av det.. idag blir det nog mycket tankar i mitt huvud känns det som..
Ibland så bara fastnar de massa saker och jag bara går o grubblar.. jag är en riktig grubblare tror jag.. inne och läser mkt på Melissas blogg, en mamma som förlorat sina två döttrar vid födseln.. det får en o tänka till en massa.. även hennes gästbloggare som skriver..
Livet är inte en självklar sak.. det har jag aldrig trott heller.. med tanke på alla mina problem, men jag lever iaf och borde vara lycklig för det iaf? Men är jag det? Är jag så lycklig för att jag har ett liv? Visst ibland är jag men ofta inte.. jag kan inte vara riktigt nöjd när jag inte har En smärtfri dag tex.. smärtan är en kamp som jag varje dag måste ta mig igenom, men jag har ett liv.. borde jag vara lycklig? Jag vill inte dö, men jag vill vra lycklig i mitt liv..
Döden finns så nära till hands.. man vet aldrig o man lever ett år till eller flera år till eller bara några timmar till, ingen vet och detta skrämmer mig lite grann.. mer och mer tänker jag på vänner och familj, tänk om nån skulle gå bort i tidig ålder? (inte för att de är kul när gammla heller går bort, men det är mer naturligt, som tex Gammelfarmor)..
Tänk bara på min kusin som gick bort i tidig ålder, vem hade rätt att ta hans liv från honom bara sådär en dag? Vem har rätt att ta ifrån mamma och pappa sina foster, barn vad man nu vill kalla det? Vem hade rätt att bara ta dom ifrån oss? Minns det så väl, när mamma berättade att jag skulle få ett litet syskon och jag fick en choklad kaka, jag var så glad..jag skulle ju bli storasyster som jag alltid velat, flera gånger tog någon ifrån mig mina småsyskon bara sådär liksom.. tur vi fick oss katter istället, men ändå.. vem har rätten?
Mycket tankar har det varit nu senaste tiden, börjar grubbla som fan när nåt händer eller när jag mår sämre, vilket jag gör nu.. även om jag inte vill visa det så mycket..
Jag vill hitta min kärlek, men tror inte att jag någonsin kommer göra det nästan, iaf så känns det inte så.. även om min kära gudmor säger att killar växer på träd och det bara gäller att plocka rätt.. jag har inte ens tyckt om att plocka äpplen på träd, kanske därför jag inte kan plocka ner rätt kille heller? :O
Jag vill blir frisk, men ibland tvivlar jag skarpt på om jag någonsin kommer bli det, allt ser så mörkt ut även på den froten..
Jag vill kunna jobba som en normal 24åring (snart).. tjäna pengar, kunna hitta på saker som man inte kan när man är typ pensinär med "dålig" inkomst..
Jag vill kunna bilda familj som alla mina vänner, inte altid vara den ensamma som alltid känner sig utanför, jag vill vara "en i gänget" om man säger så.. det är jag på sätt och vis, men det blir aldrig samma sakk när ALLA ens vänner har familjer och barn.. alla har uppnått min hgsta dröm, men kommer jag någonsin kunna uppnå de själv? Jag klandrar INTE mina vänner för deras familjer.. jag är väldigt lycklig för deras skull och tycker om dom alla.. men ibland känns det bara såhär, så är det bara och det är inget jag kan ro för, men är verkligen INTE något illa menat mot mina vänner..
Jag vill ha tillbaka min barndom och då vill jag vara frisk och inte behöva sitta i rullstol och hoppa på kyckor, utan jag vill ut och leka av mig med alla barn i mina egna åldrar.. vara ett lekfullt barn helt enkelt..
VEM hade rätten att ta ifrån mig allt detta och ge mig det liv jag idag lever? VEM ville mig nåt så ont i livet?
Men jag är iaf lycklig för att jag har en familj som är helt underbar (även om det kunde vart en störe familj), som alltid stöttar och finns där för mig, även om jag inte är den som öppnar upp mig och sitter och pratar om sånt här.. men dom kan iaf läsa här och dom stöttar mig utifrån det.. Har även underbara vänner som bryr sig om mig även om dom har familj och barn.. iaf vissa mer än andra..
Det var nog det jag hade att säga.. ursäkta att det blev lite långt.. var tvungen att bara skriva av mig lite så min tankar en en gång blev till små ord... tack för du orka läsa, nu ska jag göra mig iordning för att köra ut till mor o far där gudmor me familj är, så ska umgås lite med dom innan jag börjar jobba igen vid halv fyra..
