Tack!
Tack älskling för att du är så fin och gör mitt liv så värdefullt! Du är utan tvekan det bästa och finaste inom kärlek som hänt mig!
Tacksam för du stått ut med så mycket, saker jag inte kan göra ogjorda, saker jag inte menat, saker jag blir sur för fasst det egentligen inte finns anledning, ändå står du fasst vid att du älskar mig för den jag är! Du är fantastisk!
Nu lät de kanske som att vi bråkat eller jag varit elak, så är inte fallet.. jag är bara så lycklig att jag har min Andreas som genom mig också får genomgå mycket pga mina sjukdommar, medeciner m.m som gjort att jag kanske inte handlat (uppfört mig) riktigt som jag velat!
Fotoperationen har tagit hårt på mig, jag har varit sur och vresig.. varit väldigt mycket ledsen, varit ledsen inom mig som gjort att jag varit "huggande" mot mina närmaste, jag har varit nästan okontrollerad med mina känslor titt som tätt, varit trött på det mesta och låtit Andra ta på sig skulden för detta, varit rastlös..
Jag har fått börja med min medecinering igen, mot panikångesten och deprissionen.. men det är inget nagativt.. jag ser det som att jag själv kan behärska att börja medecinera igen innan allt går för långt, jag kan själv se vart jag är på väg.. Nu är jag uppe i dosen läkaren ordinerat mig och har varit det några dagar, ätit medecinen ett par veckor och det bästa är att jag märker en väldig skillnad i mitt välmående!
Jag mår inte på topp, det kan jag inte påstå men jag känner mig mycket mer jämn i mitt humör och kan uppskatta fler saker!
Med detta inlägg vill jag tacka mina närmaste som varit mycket med mig i detta, nämligen Andreas, mamma och pappa.. det är ni som fått stå ut med mest eftersom ni funnits i min närvaro och det har därför gått ut över er, är man med någon dagar ut och dagar in så går det inte att dölja hur man reagerar i olika situationer, lättare är det ju dock med dom man träffar nån gång ibland och bara pratar med, då kan man hålla skenet uppe till viss del..
Det har varit en svår tid med foten, att känna att jag inte kunnat göra det jag velat, varit så beroende av andras hjälp men nu är det på rätt väg, det är fortfarande långt kvar, men nu kämpar jag frammåt! Även att jag fortfarande är sjukt trött på det och på att inte bli återställd direkt (som man naturligtvis vill) så känner jag att jag orkar se lite ljust i det hela och att det går frammåt!
Jag kommer inte vara jätte glad och kunna säga att jag mår bra, men jag mår iaf bättre och för mig var det viktigaste just nu att slippa alla upp och nergångar i mitt humör för det plågar inte bara mig själv utan även andra! Jag kommer fortfarande att ha dagar då det känns pest och pina och jag är mer känslig än vad kanske andra är med många saker, men det är ju så min personlighet är och alltid har varit!
TACK! Jag älskar er!
