TucciT

"Titta Andreas, titta.. jag går"

 

Andreas nästan apploderar (inte ordagrant men han såg ungefär sådär stolt ut som en förälder gör mot sitt barn när de börjar gå) och skiner som en sol när jag stappligt och osäkert tar mig frammåt med kryckorna i luften.. som ett litet barn som lär sig att gå.. ett stort barn ;)

 

Ja ni kan tro jag är glad va?!

 

Igår lyckades jag gå ett par steg med en krycka, idag lyckades jag ta mig upp någerlunda lätt från trappen, inte hoppandes utan gåendes som vanligt fast med en krycka (så kryckan tog förståss typ all vikt, men ändå).. Sen tog jag mig från trappen till ytterdörren med en krycka.. överlycklig!

 

Till råga på allt så testade jag sen från hallen att gå utan att sätta i kryckorna i golvet.. och weeeiii, jag sken nog som en sol när jag gick in till Andreas i vardagsrummet, han började skina lika mycket han :D

 

Nu har jag dock förjävla ont, svårt att veta när gränsen är nådd, men jag blev så glad, även fasst det nu efteråt inte känns särskilt bra så gick jag ju faktiskt! Gäller att ta lite i taget bara :)

 

Smärtan är så pass illa nu att det är gränsfall att behöva ta morfin, men jag ska avvakta en stund till och se, tog andra tabletter nu så får se om dom lyckas hjälpa mig eller inte..

 

Andreas stack precis till bowlinghallen för att träna lite inför matchen i morgon, själv stannade jag hemma, inte lätt att ta sig fram i rullstolen i all denna snön som kommit inatt och idag.. enormt vad snö! USCH!

 

Nu ska jag se lite desperat houswives tänkte jag.. ska ringa mamma också, då de bröts när vi snackade nyss..

 

Kram på er!