TucciT

Aldrig någonstin har det varit problem med att jag får ha nån hos mig fram tills att jag somnar inne på opertionssalen.. aldrig under alla operationer jag fått gå igenom.. men tydligen får jag inte det denna gången, narkosläkaren sa att man inte får detta och dom vill inte det, dock kunde jag få ha Andreas med mig när dom sätter nålen och så.. Meeeeen, det är ju förhelvete inte det jag är rädd för!!!! Dom kunde även ordna så han får vara med mig på uppvaket och det känns ju bra!

 

Så nu har jag en stor klump i magen, jag som inte varit så oroad denna gången.. occh tänkte att efter idag kommer det nog kännas ännu lugnare, men ikke.. istället gick jag genom hela sjukhuset med tårar som föll ner för mina kinder och shippade luft, folk riktigt glodde på mig.. när jag kom ut i bilen fick jag ett riktigt panik-ångest-anfall så fick sitta i bilen i ca en kvart innan jag vågade börja köra.. jävla skit! Inte haft så stort anfall på länge riktigt otäckt när man sitter och gråter hejdlöst, känns som jag inte får luft och skakar som ett asplöv.. inte något roligt vill jag lova!

 

Nu när jag med lite perspektiv efter det hela har tänkt på allt hon sa så känns det iaf lite bättre, men så fort tanken kommer på att dom kopplar upp mig på alla maskiner och ger mig sömnmedel och sätter på mig masken över ansiktet.. så fort den tanken slår mig och jag då ska vara ENSAM utan någon trygghet vid min sida, det skrämmer mig fruktansvärt!

 

Jag fick iaf med mig två tabletter lugnande hem som jag ska ta här hemma innan jag åker in.. sen skulle dom skriva upp så att jag får lugnande direkt där också när dom satt kanylen på mig och då kommer Andreas få vara med, så där får vi vara hårda med att dom ger mig så pass mycket så jag klarar av att rulla in på operationsrummet själv, man får naturligtvis se när man är där hur det går.. dom brukar inte vara så snåla med lugnande, men jag brukar ju heller inte vara så särskilt mottaglig för det heller.. just för att jag får sån panik så behövs det lite mer för att få mig lite lugnare!

 

Men man får ta allt efteratt jag kommer dit och hur jag mår då.. dessutom brukar alltid sköterskorna vara bra nere på operation och förstående, så jag tror nog allt ska fixa sig, men det skulle vara MYCKET tryggare att veta att jag fick ha med min min trygghet vid min sida tills jag somnar eftersom det är skräckmomentet!

 

Hon sa även att dom ska göra allt så snabbt som möjligt innan, så det bara är att koppla upp mig i maskinerna och sen ge mig sömnmedlet direkt, så jag inte behöver vara inne på operationsrummet alls länge medans jag är vaken!

 

Aja, vi får se hur detta går.. men det känns absolut inte bra.. känns ju bättre nu som sagt när jag fått lite perspektiv och kunnat tänka, men just då så var det rena paniken och därför är jag just nu helt slut och har slumrat en stund på soffan av utmattning! Hoppas jag får lite energi så jag orkar plocka i köket ikväll, ser ut som fan och hade tänkt få massa gjort, men efter detta så finns absolut ingen ork så blir soffan nu tills Andreas kommer hem!

 

Varför Varför Varför skulle det bli såhär idag, jag som var så stolt för att jag kände jag inte behöver ha mamma vid min sida utan det går bra med Andreas, har precis vant mig vid den tanken och så slänger dom detta i ansiktet på mig.. VARFÖR?!